Nu är alla hjärtans dag här och vi älskar våra nära och kära som aldrig för.. Allt som hände den 13 feb är glömt och förlåtet för en dag, och tas upp igen den 15 feb.. Men vad många inte vet eller väljer att inte se är att alla hjärtans dag näst efter jul afton är en mörk och dyster dag för många hushåll och själar i världen..
Näst efter julafton begås flest självmord på just alla hjärtans dag..Många som förlora sin morfar, far, bror, mormor, syster och mor just denna dag. Tycker det kan vara värt en tanke iallafall.

För många som lever i missär och inte har någon eller något att vända sej till
så blir nog all "kärlek" som sprids just denna dag den sista droppen som får bägaren att rinna över.Att fira kärlekens dag ensam känns rent utsagt fördjävligt. Jag har själv gjort det många gånger så även denna och har sån go lust att
trycka ner alla rosor och egen gjorda pappers hjärtan i halsen på alla de stackars satar som tycker det är en rosa dag och svävar på moln.. Kanske är det avundsjuka, kanske är det besvikelse att man trodde att man bettyde mer för någon än vad man egentligen gör.
Men oavsett orsak så tycker jag att den där kärleken som folk tydligen går och bär som inte kommer ut på nå annat sätt än om vi sätter in den som en dag i allmenackan. Ta den kärleken och ge den till folk som verkligen behöver det.. Nu menar jag förståss inte mej själv.
Riktigt så ego trippad är jag inte även om jorden ibland kretsa kring just mej.
Men ge den till ute liggare som du stöter på, ge den till a-lagarna som sitter där på bänken och bara existerar.
För även om de kan vara bråkiga, stökiga och som en del ser det som "en belastning på vårat annars så underbara samhälle" (paus för skratt). Så under den trasiga och nästan montoma ytan så har det en gång funnits en människa
som växt upp och gått iskolan, blivit kär och kanske sist vald till laget på rasten..
De har tampats med samma bekymmer som alla oss andra men kanske inte haft de rätta föräldrarna, det rätta nätverket eller bara inte lyckats tagit hand om livets allla små bekymmer som kastats på oss i tid och otid, på rätt sätt..
Men glöm aldrig att de faktiskt är människor fullt kapabla att känna exakt samma saker som oss även om droger och alkohol har brytit ner dem på vägen. Skänk dem kanske tom en slant om ni har för många på fickan. Vad gör det om personen sen köper sprit eller droger för pengarna?? Sprit värmer kroppen och hjärtat det åxå, så gör även droger.

Men det är ju inte det som är budskapet, budskapet är att istället för att seja till er man/fru hur mycket ni älskar dem. För jag har mina aningar om att de redan vet det. Annars hade ni inte gått hem till dem eller ens varit där i från början. Sprid då den lilla jävla värmen som ska ut denna dag till nån somverkligen behöver det istället. Ta den där stackaren som bor på en offentlig ner pissad toalettoch suger kuk för lite handsprit som han kan filtrera i en strumpa så den sen "går att dricka".Ge den människan kärlek. För det är just vad den är även om ni väljer att titta bort så är det människor.

De behöver den kärleken!!

Så tänk på det när du ger din fru/flickvän/man/pojkvän/livspartner/sambo/vad du än vill kalla din käresta. Att det finns fler på jorden som behöver värme, kärlek, omtanke eller bara dina småslantar som du ändå inte vill ha i fickan för att de låter illa när du går..

En sak till som tåls att tänka på när du tycker att du inte har några pengar och ni är så jävlafattiga så ni inte vet hur ni ska klara de sista 7 dagarna innan löning på 1500kr.

Tänk då...

"Det kunde vara värre jag hade ju kunnat sugit kuk för handsprit som min enda glädje och möjlighetatt supa mej full, för att glömma vad jag precis hade gjort och att jag måste leva med det imorgon"

Hoppas ni får en trevlig alla hjärtans dag nu!!!
 

Det är tungt att vara nere utan att känna sej sviken av vissa som man tror ska ställa upp. Det gör saken så mycket värre, speciellt när man själv tycker att man gör så mycket och får så lite tillbaka. Ord är lätta att trycka ur sej men det är handling som gör den faktiska skillnaden. Ord betyder ju ingenting om man inte lägger mening bakom dem.

Läste nått fint som jag tyckte var klockrent till just hur jag känner just nu.. " If you really matter to someone, that person will make time for you. no excuses, no lies and no broken promises".. Och ska man gå efter det så betyder inte jag särskillt mycket för många.. Och det är ju inte direkt en upphöjande tanke som gör att man känner att jag klarar det här. Det är svårt att klarar saker när man redan när på botten och att göra det helt ensam utan stöd är nästan omöjligt. Sen finns det ju de som ger stöd åxå, men kanske inte förstår hur man mår eller situationen riktigt och ger fel stöd. Vilket i sin tur åxå blir frustrerande då man ser hur de försöker och försöker men det blir bara fel.

Jag har varit ångest fri ett tag nu vilket har gett mej ganska många trevliga dagar och givetvis som för alla andra några sämre dagar. Men bara att vara ångest fri är en bra dag i sej även om man skulle förlora ett ben den dagen. De som har/haft ångest förstår nog vad jag menar. Men nu för några veckor sedan har det kommit tillbaka. Pumpar i mej tabletter som sockerpiller bara för att orka kliva upp och funka någorlunda normalt. Och trots att jag har ett visst stöd och några riktigt fina vänner runt mej, så känner jag mej så ensam och så ledsen. Varje dag känns det som jag har atlanten bakom ögonen som jag kämpar för att hålla tillbaka. Visst gråta är bra det stödjer jag fullt ut. Men finns det verkligen nått att vara ledsen för eller är det bara ångesten som spökar. Eller är det att jag känner mej så ensam.

EN stor dag är i krokarna åxå eller ja vad som ses kulturiskt stort iaf... Fyller 30 snart... Och jag är oerhört besviken över det. Jag har inte lyckas uppnå nått av det jag trodde jag skulle ha uppnått när jag fyllde 30. Inte ens de små sakerna, så det som ett stort FAIL. Och tankarna och sorgen kring det väger tungt åxå.

Nej hatar ni någon riktigt mycket. Så önska dem ångest och ensamhet.. För något mer plåsamt än det kan jag inte tänka mej.. Det äter upp en människa sakta men ack så säkert innifrån, det är fruktansvärt att sitta i mörkret i tårara med tankar som snurrar i huvvet och känna sej ensam...

Siste man ut släcker lyset!