Det är tungt att vara nere utan att känna sej sviken av vissa som man tror ska ställa upp. Det gör saken så mycket värre, speciellt när man själv tycker att man gör så mycket och får så lite tillbaka. Ord är lätta att trycka ur sej men det är handling som gör den faktiska skillnaden. Ord betyder ju ingenting om man inte lägger mening bakom dem.

Läste nått fint som jag tyckte var klockrent till just hur jag känner just nu.. " If you really matter to someone, that person will make time for you. no excuses, no lies and no broken promises".. Och ska man gå efter det så betyder inte jag särskillt mycket för många.. Och det är ju inte direkt en upphöjande tanke som gör att man känner att jag klarar det här. Det är svårt att klarar saker när man redan när på botten och att göra det helt ensam utan stöd är nästan omöjligt. Sen finns det ju de som ger stöd åxå, men kanske inte förstår hur man mår eller situationen riktigt och ger fel stöd. Vilket i sin tur åxå blir frustrerande då man ser hur de försöker och försöker men det blir bara fel.

Jag har varit ångest fri ett tag nu vilket har gett mej ganska många trevliga dagar och givetvis som för alla andra några sämre dagar. Men bara att vara ångest fri är en bra dag i sej även om man skulle förlora ett ben den dagen. De som har/haft ångest förstår nog vad jag menar. Men nu för några veckor sedan har det kommit tillbaka. Pumpar i mej tabletter som sockerpiller bara för att orka kliva upp och funka någorlunda normalt. Och trots att jag har ett visst stöd och några riktigt fina vänner runt mej, så känner jag mej så ensam och så ledsen. Varje dag känns det som jag har atlanten bakom ögonen som jag kämpar för att hålla tillbaka. Visst gråta är bra det stödjer jag fullt ut. Men finns det verkligen nått att vara ledsen för eller är det bara ångesten som spökar. Eller är det att jag känner mej så ensam.

EN stor dag är i krokarna åxå eller ja vad som ses kulturiskt stort iaf... Fyller 30 snart... Och jag är oerhört besviken över det. Jag har inte lyckas uppnå nått av det jag trodde jag skulle ha uppnått när jag fyllde 30. Inte ens de små sakerna, så det som ett stort FAIL. Och tankarna och sorgen kring det väger tungt åxå.

Nej hatar ni någon riktigt mycket. Så önska dem ångest och ensamhet.. För något mer plåsamt än det kan jag inte tänka mej.. Det äter upp en människa sakta men ack så säkert innifrån, det är fruktansvärt att sitta i mörkret i tårara med tankar som snurrar i huvvet och känna sej ensam...

Siste man ut släcker lyset!