Ja.. den här dagen har varit väldigt upp och ner.. vaknade i tårar som jag har gjort de senaste dagarna.. Sömnen blir bättre känns det som iaf.. har sovit någon timme mer nu än jag brukar, men drömmarna har varit värre. Jag försöker förstå hur det kommer sej att det är så. Men jag kommer inte fram till något.

Jag är så förvirrad och vet inte alls vad jag tänker eller tycker längre.. Jag är fylld av sån stor ångest som jag försöker konvertera till ilska då jag kan hantera ilska men inte ångest.. Det jobbiga är att ilskan ska/måste komma ut någonstans men mitt liv har sugit ur all energi ur mej så jag orkar inte få utlopp för den någonstans. vilket rent teoretiskt gör mej till en vandrande bomb. Och så vill jag väl inte ha det heller. Jag mår verkligen inte bra nu, Men jag mår inte dåligt heller... Jag vet inte hur jag mår, har inte ätit mina mediciner som jag ska och missat en massa möten som jag skulle ha varit på.. Jag är rädd för att jag håller på och stänger in mej själv. Och min största rädsla med det är att gå tillbaka till mitt liv som det var, det liv jag känner till. Där jag hade en roll och en plats...

Och sen paniken inför framtiden gör inte saken bättre heller. Jag har ingen utbildning, jag har inget jobb, ingen inkomst, ingen bra kropp, snart inge hår på huvve (*skratt*), inga barn, ingen bil.... vad har jag då?? Ett par riktiga vänner, familj, eget boende, några djur, bitar av ett hjärta och en mask av humor som jag gömmer mej väl bakom..

Är det vad jag ska få, är det vad jag ska ha, är det mitt arv till efter världen??

Jag ville bara vara lycklig när jag var liten, det var allt jag önskade mej som vuxen.. En enda önskan.. Fast lycklig i det fallet var ett lite paket av saker. Jag ville/vill hitta kärlek, ett jobb som jag trivs med och som gör att jag kan vara hemma normala tider och träffa barnen som jag givetvis åxå vill ha.. Livet springer ifrån mej och jag bara står och tittar.. Jag förstår inte varför det ni gör (som verkar enkelt), är så svårt för mej att göra??

Jag tittar på andra när de lever sina liv, deras liv verkar (inte lätta) bara flyta på, på nått sätt. Medans det känns som om jag föröker cykla med en pinne genom hjulet.. det går liksom inge vidare. Och varför inte??

Jag har gjort nästan samma saker som er. I bland önskar jag att jag dog och bara fick ett slut på det här.. Så kanske jag kunde få en ny chans, men jag förstår inte vad det är för fel på mej som måste få en ny start?? duger inte jag som jag är??

Är jag svår att leva med är det svårt att tycka om mej???

Svar skulle jag vilja ha, så jag kan ändra mej och bli bättre.. svar, så jag kan bli den ni vill att jag ska vara......

nån annan..